Att fotografera med Rolleiflex

skrivet av Helena Bergqvist

För några år sedan köpte jag en Rolleiflex 2.8F från en man som hade använt den i sitt arbete som porträttfotograf. Jag minns att det var strax innan sommaren började. Syrenerna stod i blom, vi satt i trädgården och han visade mig hur kameran fungerar. Därefter dröjde det inte länge innan jag och Marcus importerade 120-film från Tyskland och styrde bilen mot Österlen. Jag hade min Rolleiflex över axeln och han hade med sig sin Hasselbald. Jag minns det som om det vore igår, men det är fem år sedan nu.

Det jag gillar med att fotografera analogt är att det uppmuntrar mig till mindfulness. Jag kan inte ta bilder snabbt och lätt med min Rolleiflex. Den ger mig ingenting gratis, och det är därför jag tycker om den så mycket. Den kräver sinnesnärvaro, kunskap och erfarenhet. Jag måste sätta i filmen korrekt, exponera med hjälp av min externa ljusmätare, fokusera manuellt och veva fram filmen mellan exponeringarna. Dessutom finns det bara utrymme för 12 bilder per rulle och antalet rullar är begränsat. Hela processen gör att mina sinnen skärps och mina fotografier blir mer genomtänkta.

Fotografierna ovan tillhör inte mina bästa, de är experiment från den där sommaren för fem år sedan. Men jag tycker mycket om dem ändå. Det finns många minnen inbyggda i fotografierna.

Och mycket kärlek.

Skriv gärna en kommentar!

nitton − 11 =